Visar inlägg från maj 2024

Tillbaka till bloggens startsida

Minnen och kakor!

Ja en vecka med medicin. Innan jag gick ut från rummet när jag pratade med läkaren så sa hon. Ja då får vi se hur mycke som är stress, å hur mycke som är kvar efter medicinen börjat verka. Jag skrattade åt henne å tänkte att allt är stress. Men jag ger mig. Symtom som försvunnit ur kroppen som jag inte läst någonstans 

  • Svårt att svälja
  • Ett inre som är i hyper 
  • Tappat hår
  • Ett hjärta som slagit hårt
  • Inte haft problem med ögonen men tänker att slemhinnor som slemhinnor så min mun är inte torr längre.
  • Låg energi
  • Muskelsvaghet jag trodde på riktigt att det var för att kroppen hade börjat förtvina 😂. 
  • Torr hud
  • Efter jag har ätit så har kroppen blivit ännu mer hyper men är väl för kroppen har jobbat på högvarv redan innan. 
  • Snabbare puls vid träning även hårdare.
Ja allt det där är borta nu. Det är det jag har märkt försvunnit efter en vecka med mediciner. Jag tar två tabletter om dagen. Så allt är i mer harmoni så hur mycke som är kvar pga stress? Ja säkert ingenting. Stressen har varit en bidragande orsak att det brutit ut ja. Så full av energi så andra undrar vad som hänt å om dom kan få lite 😂🤦🏼‍♀️. Något som verkligen är skönt att det släppt är att kroppen gick från 100 till 0 på bara 30 minuter och hållt sig så. Sen när jag tänker på hur länge jag känt så här så pratar vi år. Så även att jag predikar om detta så har jag själv stått med huvudet i sanden och fortsatt köra över mig själv. Asså det funkar inte så. Man får ju leva efter det man lär själv. Nu har livet varit stressat med oro  skit så jag har gjort allt för att hålla mig på banan. Hade jag fattat så hade jag gått till läkare tidigare. Men oxå är man andlig uppvaknas så går man inte till läkaren för dom dödar en. Ja nä jag går inte heller till läkare egentligen. MEN våra kroppar blir sjuka av att misshandla dom så jag orkar inte ens med den andliga resan längre. Jag är trött på att gå och tro att allt och alla förgiftar oss. Vi gör det själva mot oss själva. Stå och behandla din bästa vän som du behandlar dig själv i år 24/7 vännen skulle oxå bli sjuk av det. Våra kroppar blir ledsna trötta sjuka om vi fortsätter behandla dom som skit. Min kropp berättar för mig för dig vad som är okej och inte. Men vi har till och med slutat lyssna på det. Lika väl som kroppen säger till dig att du måste gå och skita, så berättar den för dig så här kan du inte göra, detta ska du inte äta, detta behöver du inte känna osv. Den berättar det för dig. Men vi följer vad alla andra säger vi ska göra för det är bra. Ja det funkar för dig så länge inte du eller din kropp går in i lidande. Lider du av en diet är den inte för dig, lider du av den träningen är den inte för dig, Känner du så å lider kan du välja annat. Lika lätt som att gå och sätta sig och skita. Men vi ska göra allt så komplicerat och skapa drama så vi håller kvar skiten och lider istället tills det inte går mer. Du skiter ner dig. Din kropp blir sjuk när den inte vill mer. Så jag skiter i allt nu andlighet uppvaknande fuck it. Men det kanske är det som uppvaknandet är. Jag tänker inte bli varken vegetarian eller sluta med oboy. Man ska inte bli något annat och lida i något nytt man ska skala av sig allt för att hitta sig själv. För att njuta skiten ur livet med alla sinnen fri från rädslor för vad andra ska tycka och tänka. Men vägen dit är inte enkel. Jag är iaf otroligt tacksam att mina vägar ledde till endokrin. För nu känner man sig avslappnad och då kan man gå ännu längre ner i sin läkning lite djupare. Djupare man kan gå desto mer kan man skala av. Jag har oxå haft hela världens bördor på mina axlar. Men jag kan inte fixa någon, någon måste fixa sig själv. För medans jag dragit och dragit för att hålla folk uppe ur gyttjan så har dom grävt och grävt och grävt sig ännu djupare å gissa om det varit tungt att bära och stå och dra i någon som gräver sin grav å gräver å gräver. För vi alla är här på våran egen livsväg så hur mycke jag än skulle försöka rädda så har det inte gått. Dom har dragit så hårt i mig på vägen ner så jag inte har haft något annat väl än att släppa taget. Men precis innan där den smärtan att se någon falla i den graven den är inte rolig. Men så befriande när man väl släppt taget. Man ser oxå att det inte var så farligt som det verkade. Vi alla hamnar i vägskäl ibland. Fortsätta att gräva sin grav eller göra den förändringen som behövs. Jag håller med det är lättare att fortsätta gräva graven. Så man dör typ när man är 18 men sen så gräver man å har fullt upp med att gräva med att inte göra förändringen sen begravs man inte förrän man kanske är 80 år. Så hela livet har går ut på att gräva graven som offer med samma val som gör kroppen sjuk och bitter man sitter fast i ett mentalt fängelse. Den enda som kan släppa en fri är en själv. Kliva ur offerrollen å ge sig själv en spark i röven. Så ja detta va min spark i röven. Min kropp har skrikit länge. Ah det kanske va det som fick den att tystna att jag lyssnade. Ja jag vet var jag är och jag vet vart jag ska. Nya prover på tisdag så får vi se vad som hänt. Sen är jag jätte tacksam för min chef och schemaläggaren som jag har velat med mitt schema herregud. Men dom har fixat å grejat å verkligen gjort som jag vill ha det. 🙏💃❤️.

 Ja skickat nytt brev till sonen idag. Blev väl 6 sidor idag. Men har hunnit få två av honom 🥰

 🌸

 Hur fina och magiska är dom eller 🥰

Ja det är verkligen ja och Hubbyn kvar nu så behöver inte mycke av något. Så hittade en sån här söt till balkongen. Fanns en tid jag hade tre tvättställningar alltid fulla av tvätt 🥰. Men det var en fanstastisk tid det med. Men nu har vi vänt blad och det är dags att njuta av detta kapitlet nu ❤️

När man inte kan välja 🥰. Hubbyn hittade trisslotter som han glömt i sin plånbok. Jag sa det är vinst på dom här nu å det va det 330 kr vann vi 🙌🏻🥂❤️. Vi fick fikan tillbaka.

//med kärlek Qamilla

Prenumerera


Sol och fiolsträngar

Ja denna veckan har varit mentalt utmattande. Började i måndags när jag skulle till häktet och hälsa på sonen. Asså herregud sån ångest. När jag tappar kontrollen i situationer så får jag ångest. Visste inte ett skit hur det skulle funka eller vem jag skulle få träffa där inne. Jag ville bara veta så han inte psykat ner sig totalt. Å pep gjorde jag igenom den där bågen oxå så jävla nervös. Men det var min tungpiercing. Fick frågan om jag hade bygel bh men det använder jag inte så fick räcka ut tungan 😂🤦🏼‍♀️. Ja herregud å innan ongen kom in i rummet trodde jag skulle spy å hade en puls på jag vet inte vad. Men han kom in fick en kram från hans hjärta, han såg fin och stabil ut ändå. Hade gått upp i vikt tränar å åt. Det var gott att se honom. Han överlever. Han är oxå en fighter. Han har oxå fått börja om från början några gånger så vet han löser det. Men det var svårt att säga hejdå sen. Som mamma är det skönt att han är där han är nu så jag kan andas lite. Få vila från oro en stund. Få läka, få landa. Fick brev från honom samma dag när jag kom hem. Det gick rätt in i hjärtat. Som mamma är det väldigt skönt att få bli sedd ibland. Allt man fått gått igenom. Ja det har varit en galen resa å jag hoppas verkligen den är över nu att han oxå känner att det räcker och lär sig av läxan. Någon gång måste man väl ändå komma till insikt om sitt självsabotage. Sa till honom för ett tag sedan att jag aldrig sett någon förlora allt så fort. Men sen gick allt ännu fortare å han hamnade där han hamnade. Men man är tvungen att nå botten av botten innan man inser man måste göra något åt situationen. 

Sen var jag hos läkaren igen jag har graves sjukdom. Ja man står med huvudet i sanden och misshandlar sig själv tills man blir sjuk. Man kör över sig själv tills man blir sjuk. Innan dess så gör man inget. Men enveten som en gnu. Men fick mediciner. Ska inte operera bort sköldkörteln för då får man äta mediciner livet ut. Å dit ska jag inte komma. Man kan få återfall efter detta men så får det väl bli då. Jag tog första tabletten det var helt sjukt ett sånt lugn som infann sig i hela kroppen herre min gud. Läkaren sa att det kan ta tid innan kroppen reagerar. Men asså det var som om jag fick en dos lugnande. Jag som trodde att min stressade kropp bara var stressad. Har känt mig hypet aktiv så länge så att bara slappna av så var en känsla jag inte känt på väldigt länge. Hon frågade om mycke symtom men har inte känt några direkt. Trodde jag! Nu kan jag räkna upp vad som har varit symtom å det på bara några dagar. Jag har varit hypet från det jag vaknat tills det jag vaknat igen. Jag har sovit men vaknat i hyper. Men liksom trott att det varit där för att man vaknat i samma jävla skit. Så jag är så tacksam så nu kan jag gå in i läkning ännu djupare för kroppen är inte som en fiolsträng.  Jag tror man blundat för symtomen oxå. Eller så har dom varit dolda i allt mörker. Jag är så tacksam för dessa piller iaf jag minns inte ens när jag kände mig så här avslappnad. Ett tag tänkte jag har både adhd och borderline nä men alltså kroppen har varit så stressad hypad. Det är en magisk känsla i kroppen. Har börjat jobba oxå även det är en fröjd. Har gått ner till 80% igen. Någon sa du kommer förlora pengar på det. Ja det kanske jag gör men anser att jag hellre sätter in dom på mitt god hälsa konto än fortsätta med samma vanor mönster och beteenden å vara kvar i psykisk ohälsa. 

 

Asså alla blommor som växer nu det är fan magi 🌸 

 

 

 

 

 

 

 Ja resan till häktet kände jag sånt motstånd till men det släppte när jag väl fick träffa honom. Å det mötet blev inte som en hysterisk morsa utan jag var bara glad att få se honom. Så vi pratade mest om hur alla har det å så 🤍. 

 Asså livet ändå 🤍

 Är mycke med barnen och barnbarn nu 🤍. Asså sommaren 🙌🏻

 

 

 

 

 Ska njuta varje dag denna sommaren. Gjorde det förra oxå. Men denna sommaren så verkligen. Var kaos förra sommaren men det är bara minnen som håller på att blekna bort. För skapar nya minnen nu som är mer i kärlek 🧡 

 Kärrhäng 🥰

 

 

 

 

 

 Asså mina prinsessor 🥰

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Å en till prinsessa har varit så mycke grabbar så är så tacksam för dessa flickor 🥰 

 

 

 

 

 

 

 

 Den bara låg där 🥰

 

 Tränar för fullt. Har alltid velat träna med rep å det har dom på gymmen numera 🏋️

 

 Å han då snodde min väska. Han har mer grejjer med sig ut än jag 😂🥰

 Jag har jobbat i snöstorm, slask, åska, vanlig storm, djupsnö men dessa dagar på jobbet får mig och glömma hela det halvåret 🥰

 Första dagen på jobbet 🌸

 Ja jag får tydligen gå och ta massa prover nu för att hitta rätt dos till mig 🤦🏼‍♀️

 När pappa och son jobbar på samma ställe 🥰😂❤️

 Lekparkshäng tänk att dom vill hänga med sin morsa ändå 🥰❤️

 Å en prinsessa till ❤️❤️

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 Asså hon 🥰

 

 

 

Å vi käkar tacos ute som jag saknat äta ute. Kunde inte det direkt i gamla huset grus å skit 🤢 


Idag firade vi morsdag 🌸.  Med tacos ute såklart som sagt livet 🤍🌸🙌🏻💃

 Fick rituals 🌸 

 Å taco grejjer mmmmm 😋 

 

 

 Men det viktigaste gänget var här det har varit mycke kaos men det är mitt kaos å jag älskar dom 🌸🤍. 

Tänk att det är först som man blir sjuk som man börjar tänka på livet och hur man lever det. Man vill ta vara på varje dag men dom man har i livet. Man vill oxå göra det i villkorslös kärlek. Att dom får vara som dom är jag skiter i om dom gått ur gymnasiet eller inte jag bryr mig inte om deras dåliga val. Dom har dragit mig till en punkt där jag slutat bry mig alltså slutat predika om vad dom ska välja och hur dom ska välja det. Det är ett gäng rebeller och det är jag tacksam för. Ju hårdare jag har stramat åt tyglarna desto mer har dom dragit å den enda som fått ont och lidit är jag. All oro smärta och lidande har tagit mig bort ifrån nuet och missat så mycke av dom. Men är så stolt över dom alla för dom har gjort så mycke som inte ens jag vågat. Jag har levt ett långt liv styrd av rädslor som begränsat mig. Jag måste oxå börja leva nu. Jag måste släppa mitt bagage som begränsar mig till den grad att det fan är skadligt för mig själv. 

//med kärlek Qamilla 

Prenumerera


Blommor och läkning……

Innan jag gick till läkaren så gjorde jag typ ingenting. Jag bara väntade på att få det på ett läkarintyg så man kunde börja sin resa sen. Resa till läkning. Visste ju inte heller om man kunde få sjukskrivning. Men fick det på intyget står det ju massa koder. Men det spelar ingen roll egentligen för jag vill inte fastna i och älta situationen jag är i utan ta mig ur den. Jag vet varför jag är där jag är därför behöver man läkning. Tacksam ändå för denna läkaren som inte ville skriva ut piller, hade inte tagit det ändå men slapp det tjafset. Man letar ofta quickfix men livslång medicinering är ingen quickfix det är ett sätt att slippa ta tag i sin läkning. Men man har tappat förtroendet för egen visdom om läkning. Man tror man har ångest och depressioner för något i det yttre. Men det är för något som pågår i ditt inre. För man får inte helt random ångest eller depression eller utmattning. Man vet orsaken men som sagt man behandlar symtom så därför blir det livslångt. Man ältar och berättar samma historia så därför tror man att man måste vara där. Men man har ett val. Man behöver inte vara där man är. Jag väljer att inte vara kvar i det så därför spelar diagnosens namn ingen roll. För det är inte den historien jag kommer berätta jag kommer berätta hur du kan vända ditt tillstånd på två veckor kanske inte till full läkning men på god väg. När jag fick två veckor så visste jag vad jag behövde göra det jag kollade på intyget var bara om jag fick träna och det fick jag så jag har gjort sånt min själ mått bra av. Men eftersom man har andra människor runt sig så blir man ju prövad så fått blivit matad med några nya stresspåslag. Men vid varje fall får man en ny styrka å jag har fått sätta nya hårda gränser. Ger sig människor in i leken får dom leken tåla. Jag har uppmanat varnat men ändå slutat i kaos. Men nej det räcker nu. Men iaf man lär sig och ser något nytt om sig själv i varje prövning. Läkaren sa att jag var där för samma sak för tio år sedan fatta den ingen ångest eller något på tio år. Så jag borde vara stolt över mig själv istället för besviken för jag inte såg till att jag kunde hålla mitt löfte, löftet om att aldrig mer hamna här. Men man lever ett liv med känslor, upplevelser, sorg, trauman så jag borde inte ens ha gett det löftet till mig själv. För man behöver gå igenom det för att kunna levla upp skala av sina sår. Komma till insikter så man ser klarare. För ju mer man skalar av desto klarare blir sikten. Men när man ältar och berättar samma historia så är man fast där man är. Problemen blir större och större man skapar draman, kaos. Men iaf jag har gjort det som jag velat och är redo att börja jobba på måndag. 

Hade ju fått ont i axlarna och knät oxå men varit i så mycke yoga och meditation nu så härom dagen så var jag i en övning å känner hur allt bara släpper en sån befrielse som infann sig herregud. Knät har jag haft ont i länge och axeln ca ett år. Så min ångest bröt ut på jobbet men det var inte kärnan. Ångest eller utmattning depression bryter ut när bägaren rinner över och det är den händelsen där och då som får skulden fast själva kärnan ligger några år tillbaka, bara det att man ser inte symtomen för dom smyger sig på sen blundar man och stoppar huvudet i sanden å vips så är man där. När jag tänker tillbaka så vet jag att jag för ett tag sedan undrade varför jag behöver så lång tid till återhämtning efter varje arbetspass. Jag ser alltid till att släppa taget om varje arbetspass. Dels för att släppa taget om det som hänt för om det var negativt vill man inte ta med sig det till nästa dag. Sen att man får ut det som sitter i kroppen om det varit stressat så yoga och meditation. Men det blev segare och segare att få det ur systemet. Jag var fortfarande utmattad dagen efter. Så där borde jag förstått och sett tecknen. Men sen ser man dom inte förrän man undrar varför man inte kan hålla fokus och koncentrera sig. Man glömmer namn nu menar jag inte å vad hette den nu igen, nä man glömmer namn på dom man ser varje dag man är förvirrad och mentalt utmattad dels för att man måste hålla fokuset mer medvetet för att klara av det man gör och dels för att man var utmattad redan innan. Så man är redan utmattad och energin man har går till att hålla fokus hålla koncentrationen osv. Sen är det värk i kroppen eller bara punkter ja symtomen är många. Men det är för kroppen skriker till dig att stop men efter som man inte lyssnar så skriker den högre och högre till slut blir man sjuk typ högt blodtryck eller sköldkörteln ropar att något är fel. Men inte ens då kanske man lyssnar eller så lyssnar man för man blir rädd för att man ska dö. Man planerar göra en livsförändring som oftast innefattar kost sluta med onyttiga saker satsar på maraton direkt. Men en livsförändring är en mental resa. Man måste börja med och se vad drar energi? Hur hamnade jag här? Vad kan jag göra åt det? Vill jag vara här? Hur ska jag göra för att ta mig upp? Hur ser mina relationer ut? Ja frågorna är många. För tio år sedan var det dom frågorna jag började ställa till mig själv. Sen säger jag inte att allt har varit en dans på rosor i 10 år. Ån nej en livsförändring ett uppvak är ingen rolig resa alls. Hade jag vetat det jag vet idag så hade jag kanske valt att fortfarande stå med huvudet i sanden. Jag har upplevt smärta men man har kontrollerat det på ett annat sätt för man har vetat att man inte vill dit ner igen. Å man har mött sin ångest. Man har mött allt för att skala av för att få det ur systemet. Man har fått acceptera att saker är som dom är osv. Sen har dieter och träning kommit av sig själv för man inser att man är värd bättre, man inser att livet pågår nu och det väntar inte, man inser att man kan vara lycklig även i mitten av stormens öga. Så idag har det väl ändå varit värt dessa tio år. Å även detta kan jag nu släppa taget om och fortsätta pressa framåt ❤️. 

  

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ja trots allt så älskar jag livet. Det är mycket maningen räknar med på livets väg men ju fortare man accepterar att vissa saker är som dom är, att man inte kan göra något åt det. Att ha en onge i fängelse som tar droger va ju inget jag hade räknat med. Fanns inte i min plan alls. Så det är mycke som man kommer få möta i livet som inte ingick i ens plan. Men man kan inte bära smärtan för alltid, faktiskt så är det oxå ett val. Å jag väljer att se styrkan jag fått av allt. Man liksom omvandlar sin smärta till bränsle att fortsätta. Att jag kände jag inte ville leva längre lägger jag ingen vikt i för vi alla har väl någon gång känt att livet varit meningslöst och man undrar varför man är här. Att kunna bara acceptera att känslorna är där tankarna är där sakta dimmas som ut å man får en nytändning på livet. Vi allla är viktiga och har sin roll här. Vi är här för att njuta av livet som oss själv till 100%.. Innan man kommer dit har man mycke att skala av.

//med kärlek Qamilla 

Prenumerera


Att säga nej är självkärlek

Livet har varit tungt ett tag nu. Jag hade jobbet som återhämtning men sen blev jobbet oxå tungt. Så hade inget annat val än att gå till läkaren. Tyvärr måste man gå för att få vara sjuk man får heller inte avgöra det själv. Man får heller inte heller avgöra hur lång tid man behöver återhämtning. Så jag blir alltid hysterisk när jag ska dit för dom hittar på så mycke annat. Jag vet vad problemet är låt mig bara få läka. Så jag bara var tills jag kom till läkare. Så fick massa koder på sjukintyget. Sen togs prover oxå å SÅKLART på sköldkörtel bl.a. Dom sa proverna skulle ta en vecka men när jag vaknade dagen efter så hade dom ringt tre gånger. Försökte ringa men hamnade i kö. Tänkte om det är viktigt ringer dom väl igen. Men det kom ett brev som sa att värdena på körteln var höga så nu ska dom utreda det. MEN inget ska utredas på den förrän jag har gjort det jag kan för mig själv först. För då vill man ju ha min diagnos som en symtom. Men har man levt med inre stress på och av i två år ca så har kroppen inga bra värden, så som vanligt ska symtomen behandlas och inte orsaken. Jag vet orsaken låt mig ta hand om den först. Man ska alltid behandla orsaken så slipper man äta mediciner hela livet. Jag tänker heller inte op bort den å jag tänker inte heller ta jod eller annan behandling. För själva sköldkörteln är inte boven i sig. Så nu i två veckor så har fokus legat på mig och att göra saker jag vill, jag tycker om, äter det jag tycker om men tagit bort en del så jag fastar men äter ett mål mat. Dricker frukt och grönsaksjuicer, oilpulling, dricker två shottar varje morgon 1 med kanel ingefära cayennepeppar citron den andra med kokosolja och citron. Sen vitaminer mycke av detta gör jag ändå men nu mycke striktare. Yoga övningar för både sköldkörteln och bukspottkörteln två körtlar man glömmer av och deras funktion. Sen frågade hon om min vikt sa att jag gått ner 21 kg. Det ska tydligen oxå vara en symtom. Men nu har jag verkligen kämpat för dom kg i 2 år så jag har inte rasat ner så nä det är inget symtom. Har man levt lycklig utan stress utan trauman å får symtom ja, men att man gör det man kan själv först, för något är det annars skulle man ju inte få symtom alltså en orsak vad är den? Men man lägger sitt liv i läkarnas händer, mitt mentala mående nej. Sen har jag fått slåss med många känslor dessa dagar oxå jag lovade mig själv förra gången att aldrig mer sitta där jag sitter idag. Det är mycke frustration och ilska som släppt för jag blev medveten om den. Jag kände mig svag sjuk och satte mig som offer och det är INTE jag. Inget jag vill vara i heller för den delen av mig bad jag dra åt helvete för längesedan. Pratade med chefen oxå ville gå ner till 80% så fort det gick. Hon löste det direkt efter min sjukskrivning. Jag har så mycke jag vill göra nu för min återhämtning så tacksam för att det gick så fort. Jag la fallet på jobbet men det var jobbet som fick bägaren att rinna över. Så är nog tacksam för det men tänker inte uppleva ett sånt stresspåslag på mitt jobb en gång till ändå. Jag jobbar inte med min hälsa som insats. Det är inte värt dom pengarna det gjorde. Slutar man leta quickfix och gör det man måste så kommer det komma något gott ur detta oxå. 

En av anledningarna är att jag har en son som valt vägen med droger och alkohol. Så orolig i egentligen många år. Har nog begravt honom mentalt 10000000gr. Även son två har varit vilse. Så fick samtal för några helger sedan vägrade svara. Tänkte det är nu det är nu jag får begrava ett barn å mina barnbarn sin pappa. Men han hade åkt fast å sitter i häktet. Det samtalet var väl kanske bättre för mig iaf sen vad han känner vet jag inte men han funderar nog mycke. Min uppgift som dotter mamma systerdotter har inte varit en enkel resa. Har varit omringad av droger och alkohol tabletter misshandel sen barn. Jag trodde det var mitt ansvar att få alla att sluta oxå men insett att det inte är min uppgift för det tillhör deras resa. Sen går det inte hjälpa den som inte vill bli hjälpt, det är där som lögner smygande och manipulationen kommer in i bilden. Även smutskastning på anhöriga. Jag och min son har varit ovänner många gånger jag har uppmanat vi har inte pratat på många år. Men det enda jag har velat är att han inte skulle hamna precis där han är nu. Eller i graven då men nu är han där han är. Jag vill inget hellre än att rensa vapen och droger från gatorna men trodde ju inte det skulle innefatta mitt barn. Jag trodde inte han skulle välja att ringa mig, för vi har ändå en djup relation så han vet vad jag kommer säga och hur jag agerat. Men ärligt jag orkar inte vara arg längre jag har fällt många tårar, visste inte man hade så mycke tårar. Men mest för att han gjort valen som tagit honom dit för sig själv för sina barn. Han är inte dömd än men när man pratar med andra så har dom redan satt honom på sex år. Att inte se sitt barn på sex år gör oxå ont. Vi har tjafsat om hans 30 års dag och min 50 års dag men det blir inget med det. Ja jag vet jag får iaf se honom när han kommer ut. Det finns många som verkligen har förlorta barn föräldrar anhörig till droger och alkohol. Antingen genom dödsfall eller för att man fått be dom dra åt helvete. Jag har ändå tur jag hade min mormor som trampade upp min väg för hon la hela sitt liv i sina barns beroende. Hon har fällt många tårar och bärt smärta men oxå fått begrava ett barn. Jag hittar styrkan i allt hon gjort med att försöka göra tvärtom. Jag vill inte leva mina barns beroende. Jag ville inte vara den dottern som svalde skiten som blev kastat på mig. Men det var lättare att be M aldrig mer kontakta mig än mina barn. Jag vill inte ens göra det med mina barn. Men dom kastar ändå ingen skit på mig så. Vi är ovänner ibland ja tjatig jävla morsa. Men jag har nog tack vare mormor inte känt samma smärta i så många år för hon visat mig hur jag inte ska göra. Hennes liv var liksom fast i deras beroenden tills hennes demens och död. Jag vill inte att det ska vara mitt liv så därför fortsätter jag att leva sen får man väl falla ibland men medvetet stanna upp för läkning. Sen har han det säkert lika tufft när han inser att han är där han är av eget bevåg. Men det är hans historia detta är min. Så jag har skrivit brev till honom försökte inte spä på hans ångest för det klarar han nog bra själv. Känslan av att faktiskt få skriva ett brev för hand var helt otroligt. Med kuvert o frimärke. Vet inte när jag skrev ett brev sist. Trodde väl inte heller att det skulle gå till häktet den dagen det blev av. Ja dessa barn har verkligen tagit mig på en tur i berg och dalbanan. Fast banan har bara haft toppar och dalar det har antingen varit smärta eller rosa moln. Men nu släpper jag han fri att få vara sig själv. Jag accepterar honom för den han är klart jag alltid älskat honom. Men nu med facit i handen så hade man kunnat förhindra många bråk av att jag faktiskt skulle ha backat. För varje människa här har sin resa att gå med valen misstagen demonerna med allt, det går inte förhindra spelar ingen roll hur många bråk hur mycke man predikar hur mycke man skyddar så går det inte förhindra. Men det är svårt som mamma att ha stått vid sidan och sett på medans dom grävt sin grav. Har varit svårt att inte lägga det på sig själv oxå. Misslyckad som mamma har jag känt mig i många år. Man skaffar bebis och tror allt ska vara en dans på rosor. Små barn små bekymmer stora barn stora bekymmer vet inte hur ofta jag fått höra det. Men nej jag trodde son 2 skulle dö 111111gr innan han var ett. Han var sjuk så nä samma känslor vilken ålder dom än är i. 

Men iaf en av anledningarna att jag är där jag är idag. Men känns som jag kan slappna av mentalt nu för nu vet jag iaf var han är. Så orolig på helgerna men nu i slutet spelade det ingen roll om det var helg eller vardag. Så nu har jag en vecka kvar på min sjukskrivning. Har tur jag har hubby och dotter som tvingade mig till läkaren sen har han verkligen bromsat mig för blev liksom inte av med stresspåslaget. Hade det när jag lagade mat, kissade, jobbade, åt, tränade promenerade ja typ hela tiden. Vaknade med det oxå. 

Denna gången ville jag dö oxå. Inte självmord. Men denna smärtan hela tiden, dör man så blir man fri. Känslan av att bli fri från den inre smärtan är enorm.Jag hade tankar som att bli påkörd eller bli sjuk men vill inte dö långsamt och vågar inte själv. Så nä jag har skit kvar att göra här. Å jag vet ändå att efter varje fall så ställer man sig upp ännu starkare. Vad fallen än har innehållit. 

 Äntligen kan jag få håret i en liten toffs 😂

 Barn och barnbarn har varit här mycke. Man behöver nog bearbeta tillsammans men varit väldigt arg oxå så dom har väl fått ta en del skopor från mig ❤️❤️

 😘

 Igår blev det tacos ute. Känns ju att en saknas men så tacksam för dom alla. Dom var här oxå utan barn så vi kunde sitta och prata och skratta utan pass på barn. Bebbarna var med såklart men ni fattar ❤️❤️

 ❤️❤️

 Mycke energi in i själen å moder jord är helt magisk nu 🪄

 

 

 

 Å bebisarna på spikön börjar kläckas

 

 

 

 Å en tur till havet 🩵

 

  

 

 

 

Har fått säga nej stop å det räcker nu till så mycke! 

 

 

 En kycklingsallad fick följa med dit 💯

 

 

 

 Bebbisarna fick plats att gunga tillsammans 🩷🩷

 

 

 

 

 

 

 

 

 Gick och tog en fika själv

 Det har blivit mycke tacos här sista tiden å det är som att mata ett gäng som inte ätit på 100 år. 3 kg köttfärs och den tar slut allt tar slut å ju mer jag ökar desto mer äter dom 🥰❤️

 

 

 Chillar med livet som morbror ❤️

 

 

 

 Tog en fika med hubbyn oxå ❤️

 När han fyller år brukar vi åka och handla  denna gången valde han en kickbike han valde rätt dag oxå 25% om man var medlem. Har haft djupa samtal med honom om hans pappa. Han är klok, vis kändes som både han och jag behövde det samtalet. Barnen ska få träffa honom på onsdag så glad för deras skull ändå. Klart att det inte är något man önskar sina barnbarn men nu är det som det är och barnen behöver ändå sina föräldrar tills den dagen då man väljer själv om man vill ha kontakt eller inte. Jag stöttar mitt barn men oxå mina barnbarn. Hoppas bara det blir bra där framme. ❤️❤️

 

 Hade inte så många kort på denna ongen så bad om ett å så blev det 😂❤️

 I drömmarnas värld 🩵

 Hon älskar sina småkusiner 🩷🩷🩷

 

 Njuter av solen återhämtning och med för mig själv

Gjort en tatto för gossi oxå alla ville göra å skattepengarna kom i bra läge för alla. Tog en bild på hans tass degen innan ❤️

Melonerna nu bara så goda och stora nu


//med kärlek Qamilla

Prenumerera